Älskade Vänner...

Den senaste tiden har jag haft mycket att fundera på, gällande framtiden och hur vi ska gå vidare med våra planer, var ska vi bo etc. Jag kommer skriva om vad som hänt som har gjort att tankarna går så just nu, i ett annat inlägg, och nej -- jag är inte sjuk eller med barn. =D

Vi var ju nere i Norrköping förra helgen och då träffade jag min fina Sandra för första gången på länge! Min finaste, finaste och jag är så glad att vi lyckades hålla vår tradition att se Twilight-filmerna på bio hela vägen. =D
Samtidigt så är det så svårt! När vi väl har tid att åka ned så är det så många som jag vill träffa, och inte bara 5 minuter, jag vill ha timmar/dagar och bara vara, inte stressa. Det gör mig ledsen att jag inte har den tiden, att jag så sällan får träffa dem och de barn som jag älskar över allt annat. Samtidigt så vill vi också träffa familjen och de vill gärna att vi är där, så det blir grymt svårt att välja.

Igår var jag och träffade älskade Karin, och det var inte heller igår! Känns som att vi ses ännu mer sällan nu när vi bor i samma stad, men det är så mycket som gör att det ska passa. Det är i alla fall fantastiskt varje gång vi ses och jag är så glad att vi fick tid igår.

Idag satt jag och kollade igenom gamla filmer från förra sommaren, när jag hade lydnadskurs för mina älskade vänner ute i Svärtinge. Då kom tårarna. För det är inte som förr, vi ses nästan aldrig och jag är så rädd att barnen som jag sett växa upp och älskar vansinnigt ska glömma mig, att vi inte har en naturlig plats i deras liv eftersom vi så sällan är där. Det gör mig väldigt ledsen. Samtidigt som jag gläds åt alla våra minnen tillsammans och alla skratt.

Det jag vill säga till er är att jag älskar er. Även om jag inte säger det, även om jag aldrig är där när det händer saker -- så finns ni alltid med mig och jag gör vad som helst för er. Jag hoppas att ni vet det och att det blir bättre framöver.