Älskade Vänner...

Den senaste tiden har jag haft mycket att fundera på, gällande framtiden och hur vi ska gå vidare med våra planer, var ska vi bo etc. Jag kommer skriva om vad som hänt som har gjort att tankarna går så just nu, i ett annat inlägg, och nej -- jag är inte sjuk eller med barn. =D

Vi var ju nere i Norrköping förra helgen och då träffade jag min fina Sandra för första gången på länge! Min finaste, finaste och jag är så glad att vi lyckades hålla vår tradition att se Twilight-filmerna på bio hela vägen. =D
Samtidigt så är det så svårt! När vi väl har tid att åka ned så är det så många som jag vill träffa, och inte bara 5 minuter, jag vill ha timmar/dagar och bara vara, inte stressa. Det gör mig ledsen att jag inte har den tiden, att jag så sällan får träffa dem och de barn som jag älskar över allt annat. Samtidigt så vill vi också träffa familjen och de vill gärna att vi är där, så det blir grymt svårt att välja.

Igår var jag och träffade älskade Karin, och det var inte heller igår! Känns som att vi ses ännu mer sällan nu när vi bor i samma stad, men det är så mycket som gör att det ska passa. Det är i alla fall fantastiskt varje gång vi ses och jag är så glad att vi fick tid igår.

Idag satt jag och kollade igenom gamla filmer från förra sommaren, när jag hade lydnadskurs för mina älskade vänner ute i Svärtinge. Då kom tårarna. För det är inte som förr, vi ses nästan aldrig och jag är så rädd att barnen som jag sett växa upp och älskar vansinnigt ska glömma mig, att vi inte har en naturlig plats i deras liv eftersom vi så sällan är där. Det gör mig väldigt ledsen. Samtidigt som jag gläds åt alla våra minnen tillsammans och alla skratt.

Det jag vill säga till er är att jag älskar er. Även om jag inte säger det, även om jag aldrig är där när det händer saker -- så finns ni alltid med mig och jag gör vad som helst för er. Jag hoppas att ni vet det och att det blir bättre framöver.

Min Underbara Älskade Anders...

...är svår att beskriva med ord.

När vi började skriva till varandra för lite mer än ett år sedan, så var jag övertygad om att någon drev med mig. Att det skulle finnas en person som speglade mig så väl kunde jag inte tro på.
Att det fanns någon som älskade samma litteratur som jag, eller litteratur alls för den delen.
Att det fanns någon som älskar hundar så som jag gör, med ett eget intresse av att tävla & träna dem.
Att det fanns någon som älskar att spela TV-spel nätterna igenom, med tålamod att överleva att jag är världens tävlingsmänniska.
Att det fanns någon som älskade samma filmer som jag, och som helst ser dem på bio precis som jag.
Att det fanns någon som älskade samma musik som mig, allrahelst Johnny Cash.
Att allt detta och så mycket mer kunde rymmas i en och samma människa.
I honom som får mig att le när han sitter djupt försjunken i en debattartikel i DN.
I honom som får kaoset i världen runt mig att stanna upp, bara jag ser honom.
I honom som får mig att tro på mig själv som aldrig förr, på att allt är möjligt med honom i mitt liv.
I honom som man skulle kunna placera var som helst i världen med vilka människor som helst, och han skulle finna sig på några sekunder.
I honom som Harry har funnit sin trygga hamn hos och blivit lugnare än någonsin.
I honom som vi har hittat vår framtid i.

Att sedan denna man skulle välja att spendera sitt liv med mig, med oss och gå ned på knä i London--det är ju en saga i sig.

Min fantastiske bäste vän, blivande make & livkamrat: Jag älskar dig över allt annat!!!
Tack för att du står ut med all galenskap som jag & hundarna hittar på. Tack för att du är du och för att du är min.