När vi började skriva till varandra för lite mer än ett år sedan, så var jag övertygad om att någon drev med mig. Att det skulle finnas en person som speglade mig så väl kunde jag inte tro på.
Att det fanns någon som älskade samma litteratur som jag, eller litteratur alls för den delen.
Att det fanns någon som älskar hundar så som jag gör, med ett eget intresse av att tävla & träna dem.
Att det fanns någon som älskar att spela TV-spel nätterna igenom, med tålamod att överleva att jag är världens tävlingsmänniska.
Att det fanns någon som älskade samma filmer som jag, och som helst ser dem på bio precis som jag.
Att det fanns någon som älskade samma musik som mig, allrahelst Johnny Cash.
Att allt detta och så mycket mer kunde rymmas i en och samma människa.
I honom som får mig att le när han sitter djupt försjunken i en debattartikel i DN.
I honom som får kaoset i världen runt mig att stanna upp, bara jag ser honom.
I honom som får mig att tro på mig själv som aldrig förr, på att allt är möjligt med honom i mitt liv.
I honom som man skulle kunna placera var som helst i världen med vilka människor som helst, och han skulle finna sig på några sekunder.
I honom som Harry har funnit sin trygga hamn hos och blivit lugnare än någonsin.
I honom som vi har hittat vår framtid i.
Att sedan denna man skulle välja att spendera sitt liv med mig, med oss och gå ned på knä i London--det är ju en saga i sig.
Min fantastiske bäste vän, blivande make & livkamrat: Jag älskar dig över allt annat!!!
Tack för att du står ut med all galenskap som jag & hundarna hittar på. Tack för att du är du och för att du är min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar