The Words of a Stranger...

Det blev en låååång dag på jobbet, med konstanta rapporter om hur mycket regnet öste ned ute. Jag älskar regn, men helst vill jag ha det när jag kan krypa upp i soffan och läsa en bok eller två -- det kändes inte alls lika lockande som ackompanjemang till min planerade löptur.

Dagens 2:a mellanmål...

Och mycket riktigt: när jag kom hem så var det mörkt, kallt, regnade och blåste som bara den... Inte optimalt, men som tur var så kändes det ändå som att kroppen verkligen, verkligen längtade efter att röra på sig och därför kom jag också iväg ut. Det bar emot ganska rejält och benen var rätt sega efter gårdagens styrkepass. Jag var helt ensam ute kan jag meddela och var nästan på väg att ge upp efter lite mer än en kilometer, när en riktig löpare kom och sprang förbi mig, pausade till och ropade:
-Det är starkt att vara ute i det här vädret! Bra jobbat!!!
Han gjorde tummen upp mot mig och medan jag pep "Tack detsamma" så försvann han likt en gasell i natten och jag kom på mig själv med att le. Det betyder så grymt mycket att någon ser att man kämpar, att någon ger beröm när det är svårt och jag ser att ni läser och det gör mig så glad -- men jag önskar att ni någon gång lämnade några ord efter er... Min resa är lång och jag behöver lite hjälp på vägen och när det känns tufft så kan jag läsa om igen och få ny energi och jävlar-anamma av det! Den här främlingen kommer att hjälpa mig många gånger framöver.
Så jag tuffade vidare i regnet och tog i lite mer, som för att förtjäna hans beröm ännu lite till och se på fan:

Jag kapade snitt-tiden/km med 45 sekunder och totaltiden med 1,5 minuter!!! Det är rätt jävla AWESOME! Sjukt nöjd med min insats och då kan det se ut såhär:

Happy Feet! =D

I morgon 10:00 är det dags att träffa bästa Jenny igen, hoppas kroppen håller ut! Hon har dessutom beordrat 15 minuters crosstrainer innan vi sätter igång och koordination är ju inte min starka sida -- så vi får väl se om jag överlever... =)

Hur går det med din träning i mörker, regn & rusk?