Som jag hintat om i några dagar nu, så fick jag ett ganska stort och överraskande besked förra veckan och jag har fortfarande inte kommit fram till vad jag tycker/vill i frågan, men här kommer det i alla fall:
Jag har blivit antagen till Juristlinjen vid Stockholms Universitet.
Heeeeelt sjukt och sååååå oväntat! Ja, alltså, jag visste ju att jag hade sökt, men jag sökte bara för skojs skull -- för att se hur långt ned på reservlistan jag skulle komma. För det är grymt svårt att komma in och jag tycker inte att mina betyg eller mitt högskoleprov borde räcka hela vägen, men det gjorde det visst...
Jag fick beskedet i torsdags när jag kom hem från PT-passet med Jenny och var helt slut i kroppen. Jag satt med hundarna på köksgolvet när jag öppnade mailet och där blev jag sittandes, jag skrattade och grät om vartannat -- det kändes så himla overkligt! Och det gör det fortfarande. Inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle komma in och nu har jag 3 dagar på mig att bestämma mig.
För det är inte självklart åt något håll, även fast många andra verkar tycka det. För det var inte så jag hade planerat mitt liv de närmsta åren. Jag skulle plugga 2,5 år och kunna skaffa barn under tiden, eller med ett kortare uppehåll. Efter de åren skulle jag förhoppningsvis ha ett jobb som översättare som jag kan sköta var som helst ifrån med en dator och vi skulle kunna flytta hem till Norrköping.
Det är inte ett alternativ om jag tackar ja till mig plats på juristlinjen, känner jag. Dels är det 4,5 års grundutbildning, sedan är det 2 års tingsnotering + 1 års ytterligare studier, om man som jag, vill bli åklagare. Det är närmare 8 år innan jag är där jag vill vara, och då är det utan uppehåll för barn. Och jag tror inte man skaffar barn och fortsätter plugga juridik samtidigt, jag tror det kräver ett väldigt mycket hårdare engagemang. Plus att det inte är något som jag har lätt för, språk kommer så naturligt som att andas för mig, så där är jag inte ett dugg orolig.
Sedan vet jag inte hur vi skulle kunna flytta hem alls om jag börjar jobba som jurist, det är ju här alla stora, roliga och välbetalda jobb finns...
Jag vet att det helt och hållet är mitt eget beslut, men det är omöjligt att komma fram till vad jag tycker utan att diskutera det med mina nära och kära. Pappa började nästan gråta av stolthet när jag ringde honom direkt när jag fått beskedet. Han tycker jag är dum om jag tackar nej. Det visste jag i och för sig redan innan -- han som drömde om att bli hjärnkirurg, men istället var tvungen att börja arbeta som 12-åring för att hjälpa till med försörjningen.
Anders tycker att jag ska följa mitt hjärta, men när inte det vet, vad gör jag då? För jag tycker juridik är kul och spännande och jag vet att jag skulle bli en utomordentlig åklagare med suverän pläderingsförmåga -- när jag väl kommer dit. Frågan är bara om jag klarar hela vägen dit... Det vore grymt surt att inse halvvägs igenom det att man inte orkar/kan komma hela vägen. Lika surt vore det att tacka nej och sedan ångra sig om något år.
Vad som än händer och hur jag än beslutar att göra, så är jag grymt stolt över att ha blivit antagen! Det säger en hel del om den förmåga som jag besitter, men alltför sällan vågar tro på själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar