Det här är jobbigt att skriva om, men livet kan inte alltid vara roligt och lätt och det vore inte att vara ärlig mot mig själv om jag bara delade det roliga med er.
För de som inte vet så drabbades jag av panikångest ganska snart efter att pappa hade fått sin diagnos i somras och jag var sjukskriven en månad, samt fick medicin mot det. Jag är extremt EMOT medicinering, då min morfar led svårt av sin, och jag tar helst inget om jag inte måste. Så, jag hoppade över det och hämtade istället kraft och livsglädje i hundarna, Anders, pappa & mina vänner och det fungerade bra. Anfallen blev färre och färre och med längre mellanrum, samt att det krävdes mer för att trigga igång dem. I början, när jag troligen mådde som sämst, så kom de bara över mig helt okontrollerat, ibland när jag körde bil... Inte bra!
Men nu verkar det vara på gång igen. Jag har haft två anfall bara idag. Just nu spelar det ingen roll att jag känner igen tecknen på långt håll, att jag vet precis vad som kommer hända. Att jag först börjar andas fortare och fortare, samtidigt som det känns som att bröstet trycks ihop och strupen blir smalare och smalare och jag får ingen luft. Orden och bokstäverna i läroboken flyter ihop och blir bara till en enda sörja. Tankarna går från att vara normala och logiska till att snurra fortare och fortare och helt okontrollerbara. Tillslut sitter jag bara ihopkrupen till en boll och väntar tills det är över. På ett eller annat sätt går det alltid över, ingenting är evigt. Men det är jobbigt och framförallt när man är ensam. Och stackars Anders, honom ringer jag alltid och vad ska han göra? Han sitter på jobbet och kan inte bryta den onda cirkeln, för det behövs fysisk kontakt och ibland ett chockmoment.
Så idag tvingade jag istället iväg mig själv till gymmet och pressade mig fysiskt på crosstrainern i en timme och det hjälpte lite, tack och lov.
Sedan kom det en omgång till på eftermiddagen och då ringde jag återigen till min älskade sambo, men tillslut lyckades jag tvinga mig själv upp och göra praktiska saker för att bryta tankegångarna, som att tvätta och diska. Efter det åkte jag och mötte honom för en 7 kilometers promenad i Hammarby Sjöstad för att jobba ut ännu mer "dåligt" ur systemet.
Jag tycker inte om det här och jag hoppas att det lugnar ned sig. Jag vet att jag mår dåligt när jag är orolig för pengar (inget CSN förrän april och tjänstledig från jobbet) och med bröllopet framför oss, så blir det ännu mer påtagligt.
Jag skriver inte för att någon ska tycka synd om mig, det finns så många som har det så mycket värre. Men för att ni ska veta vad som händer, om jag blir lite frånvarande eller så. För det här är inte jag, men jag hoppas återkomma snart!
Visar inlägg med etikett Livet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Livet. Visa alla inlägg
fredag 1 februari 2013
tisdag 1 januari 2013
Mina Mål 2013
Jag har alltid haft svårt för att sätta upp konkreta mål, för det gör mig så stressad och då ger det inte särskilt mycket. Men med träningen så har jag fått lite annorlunda tänk och när jag nu ska börja ett helt nytt liv i och med att jag slutar jobba och börjar plugga, så känns det bra och faktiskt ganska kul igen. Jag har tänkt mig ha små mål för både träning, kost, hälsa och allmänt, typ för varje månad och sedan har jag ju de stora målen sedan tidigare.
*Strukturerad träning:
JANUARI:
*Strukturerad träning:
- måndag - styrka
- tisdag - kondition
- onsdag -styrka
- torsdag - kondition
- fredag - styrka
- lördag - kondition
- söndag - VILA
*Kondition:
- Cross-trainer - 60 minuter level 3-5
- Hopp-rep: intervaller 30 sekunder arbete, 30 sekunder vila - totalt 30 minuter med plankan
*Kost:
- En helt vegetarisk vecka
- Försöka hålla kosten så GI som möjligt
- Hitta ett bra "ät-schema" nu när jag är hemma hela dagarna
MÅL 2013:
*Årets mål alla kategorier:
- Gifta mig med min älskade Anders & åka på bröllopsresa/ridresa till Transylvanien i maj!!!
- 2 kilometer löpning på 10 minuter (juni)
- Harres Test på 16 sekunder (juni)
- Drag 75 kilo 15 meter (juni)
- Mini-triathlon: 400 meter simning, 10 km cykel & 4 km löpning (augusti)
- Topploppet 5 km (september)
- 1 mil löpning (december)
*Kost:
- En helt vegetarisk vecka per månad
- Fokus på GI/LCHF
- Må bra!
*Studier:
- Klara samtliga 60 poäng jag läser under våren (Juridik 30 hp & Engelska 31-60 hp)
- Komma in i en bra vardag och slutföra uppgifter i god tid innan deadline
- Utvärdera efter vårterminen om det är juridik eller språk jag vill satsa på i vidare studier
Massor av belöningar blir det såklart för allt jag klarar av, men den enda konkreta är att om jag klarar 30 hp under vårterminen, så får jag en sådan här av mig själv (om jag fortfarande vill ha en...):
Ring, Klocka, Ring...
Då har vi tagit farväl av 2012 och det har varit ett av de mest påfrestande åren i mitt liv och framförallt ett där vi kastats obarmhärtigt mellan glädje och sorg.
Vi började året med att nästan förlorade Yoggi, då han på morgonpromenaden bestämde sig för att kolla på fåglar ute på isen vid Sarvsjö träsk hemmavid. Isen var på tok för tunn och han gick igenom och kämpade i det kalla vattnet innan Anders och jag kom i och kunde dra upp honom.
Efter den dramatiska starten så kom vi iväg ned till Kalmar och kunde flytta färdigt Anders och bli en familj på riktigt! <3
Sedan kämpade vi på och kom in i vardagsrytm som sambos och det enda trista var varannan helg på jobbet.
I april for vi till London för att fira 6 månader som par och vi hade en fantastisk långhelg i vår favoritstad och på söndagen den 15/4 så gick min underbara, älskade, fantastiska Anders ned på knä i Kensington Gardens och friade!!! Den absolut lyckligaste dagen i mitt liv så här långt!!! Detta firades stort med familj och vänner vid hemkomsten och planer för ett vårbröllop 2013 påbörjades snart.
I maj kom sedan det värsta tänkbara beskedet: pappa var drabbad av cancer igen. Den här gången en mycket mer aggressiv och svårbehandlad variant som satt sig i lymfkörtlarna. Det var en hård tid som följde, där jag själv blev sjukskriven p.g.a svår depression och panikångest. Pappa kämpade på fantastiskt bra och klagade inte en enda gång under sin långa och svåra behandling. Älskade pappa, det finns ingen jag beundrar så mycket som honom.
På våren hade vi äntligen kommit iväg och fått hundarna trimmade av vår nya favorit: Cindy Pettersson och fått två helt nya hundar på köpet. Det gav utdelning direkt och Harry fick sitt första cert på utställningen hemma i Norrköping till jubel och applåder! Det har vi väntat på länge, men det var Anders första utställning och han förstod alls inte varför jag sagt att det var så svårt... =D
I augusti var det dags för en länge efterlängtad resa norröver tillsammans med pappa och firande av undertecknads 30-års dag. Hundfantast som man är så firades dagen på hundutställning i Svenstavik (Östersund) och älskade lilla Harry-Smarry gav matten bästa presenten i form av sitt andra cert!!!
Veckan i övrigt var helt underbar och precis vad alla behövde efter en prövande sommar -- långa turer på fjället, massor med fiske och en långritt på nordsvenskar samt kallblodstrav på Björnvalla. Inget fattades oss den veckan.
I september bar det av till Gävle för en 3-dagars utställning tillsammans med underbara vänner och älskade, fina Harry tog hem sitt 3:e cert och blev champion mitt i lervällingen!!! Som jag har längtat
och efter det kom vi lite av oss i utställandet...
Vi började året med att nästan förlorade Yoggi, då han på morgonpromenaden bestämde sig för att kolla på fåglar ute på isen vid Sarvsjö träsk hemmavid. Isen var på tok för tunn och han gick igenom och kämpade i det kalla vattnet innan Anders och jag kom i och kunde dra upp honom.
Efter den dramatiska starten så kom vi iväg ned till Kalmar och kunde flytta färdigt Anders och bli en familj på riktigt! <3
Sedan kämpade vi på och kom in i vardagsrytm som sambos och det enda trista var varannan helg på jobbet.
I april for vi till London för att fira 6 månader som par och vi hade en fantastisk långhelg i vår favoritstad och på söndagen den 15/4 så gick min underbara, älskade, fantastiska Anders ned på knä i Kensington Gardens och friade!!! Den absolut lyckligaste dagen i mitt liv så här långt!!! Detta firades stort med familj och vänner vid hemkomsten och planer för ett vårbröllop 2013 påbörjades snart.
I maj kom sedan det värsta tänkbara beskedet: pappa var drabbad av cancer igen. Den här gången en mycket mer aggressiv och svårbehandlad variant som satt sig i lymfkörtlarna. Det var en hård tid som följde, där jag själv blev sjukskriven p.g.a svår depression och panikångest. Pappa kämpade på fantastiskt bra och klagade inte en enda gång under sin långa och svåra behandling. Älskade pappa, det finns ingen jag beundrar så mycket som honom.
På våren hade vi äntligen kommit iväg och fått hundarna trimmade av vår nya favorit: Cindy Pettersson och fått två helt nya hundar på köpet. Det gav utdelning direkt och Harry fick sitt första cert på utställningen hemma i Norrköping till jubel och applåder! Det har vi väntat på länge, men det var Anders första utställning och han förstod alls inte varför jag sagt att det var så svårt... =D
I augusti var det dags för en länge efterlängtad resa norröver tillsammans med pappa och firande av undertecknads 30-års dag. Hundfantast som man är så firades dagen på hundutställning i Svenstavik (Östersund) och älskade lilla Harry-Smarry gav matten bästa presenten i form av sitt andra cert!!!
Veckan i övrigt var helt underbar och precis vad alla behövde efter en prövande sommar -- långa turer på fjället, massor med fiske och en långritt på nordsvenskar samt kallblodstrav på Björnvalla. Inget fattades oss den veckan.
I slutet av augusti fick vi åter prova på att vara valpägare och blev upp över öronen förälskade i lilla Effie som bodde hemma hos oss:
och efter det kom vi lite av oss i utställandet...
Under hösten flyttade Anders bror och hans fru hem efter 6 år i hennes hemland Mexico och det är vi väldigt glada över!!! Med sig hade de även två lekkamrater till Harry: goldenhanarna Sid & Seifer.
Hösten ägnades åt att planera en ny framtid, där jag vill lägga mer fokus på mig och min älskade familj och bestämde mig därmed för två saker: att söka tjänstledigt från jobbet för att plugga och att skaffa mig en PT. Detta gick över förväntan och jag trivs väldigt bra med min PT Jenny och i december kom ett besked som var lika oväntat som fantastiskt roligt: jag hade kommit in på Juristprogrammet vid Stockholms Universitet! Så där är planen att studera nu i 4,5 år från och med slutet på januari.
Jul och nyår firade vi med Anders familj och pappa i Stavsjö, underbara dagar!
Hela fina familjen!
måndag 17 december 2012
Fate's Fool...
Som jag hintat om i några dagar nu, så fick jag ett ganska stort och överraskande besked förra veckan och jag har fortfarande inte kommit fram till vad jag tycker/vill i frågan, men här kommer det i alla fall:
Jag har blivit antagen till Juristlinjen vid Stockholms Universitet.
Heeeeelt sjukt och sååååå oväntat! Ja, alltså, jag visste ju att jag hade sökt, men jag sökte bara för skojs skull -- för att se hur långt ned på reservlistan jag skulle komma. För det är grymt svårt att komma in och jag tycker inte att mina betyg eller mitt högskoleprov borde räcka hela vägen, men det gjorde det visst...
Jag fick beskedet i torsdags när jag kom hem från PT-passet med Jenny och var helt slut i kroppen. Jag satt med hundarna på köksgolvet när jag öppnade mailet och där blev jag sittandes, jag skrattade och grät om vartannat -- det kändes så himla overkligt! Och det gör det fortfarande. Inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle komma in och nu har jag 3 dagar på mig att bestämma mig.
För det är inte självklart åt något håll, även fast många andra verkar tycka det. För det var inte så jag hade planerat mitt liv de närmsta åren. Jag skulle plugga 2,5 år och kunna skaffa barn under tiden, eller med ett kortare uppehåll. Efter de åren skulle jag förhoppningsvis ha ett jobb som översättare som jag kan sköta var som helst ifrån med en dator och vi skulle kunna flytta hem till Norrköping.
Det är inte ett alternativ om jag tackar ja till mig plats på juristlinjen, känner jag. Dels är det 4,5 års grundutbildning, sedan är det 2 års tingsnotering + 1 års ytterligare studier, om man som jag, vill bli åklagare. Det är närmare 8 år innan jag är där jag vill vara, och då är det utan uppehåll för barn. Och jag tror inte man skaffar barn och fortsätter plugga juridik samtidigt, jag tror det kräver ett väldigt mycket hårdare engagemang. Plus att det inte är något som jag har lätt för, språk kommer så naturligt som att andas för mig, så där är jag inte ett dugg orolig.
Sedan vet jag inte hur vi skulle kunna flytta hem alls om jag börjar jobba som jurist, det är ju här alla stora, roliga och välbetalda jobb finns...
Jag vet att det helt och hållet är mitt eget beslut, men det är omöjligt att komma fram till vad jag tycker utan att diskutera det med mina nära och kära. Pappa började nästan gråta av stolthet när jag ringde honom direkt när jag fått beskedet. Han tycker jag är dum om jag tackar nej. Det visste jag i och för sig redan innan -- han som drömde om att bli hjärnkirurg, men istället var tvungen att börja arbeta som 12-åring för att hjälpa till med försörjningen.
Anders tycker att jag ska följa mitt hjärta, men när inte det vet, vad gör jag då? För jag tycker juridik är kul och spännande och jag vet att jag skulle bli en utomordentlig åklagare med suverän pläderingsförmåga -- när jag väl kommer dit. Frågan är bara om jag klarar hela vägen dit... Det vore grymt surt att inse halvvägs igenom det att man inte orkar/kan komma hela vägen. Lika surt vore det att tacka nej och sedan ångra sig om något år.
Vad som än händer och hur jag än beslutar att göra, så är jag grymt stolt över att ha blivit antagen! Det säger en hel del om den förmåga som jag besitter, men alltför sällan vågar tro på själv...
Jag har blivit antagen till Juristlinjen vid Stockholms Universitet.
Heeeeelt sjukt och sååååå oväntat! Ja, alltså, jag visste ju att jag hade sökt, men jag sökte bara för skojs skull -- för att se hur långt ned på reservlistan jag skulle komma. För det är grymt svårt att komma in och jag tycker inte att mina betyg eller mitt högskoleprov borde räcka hela vägen, men det gjorde det visst...
Jag fick beskedet i torsdags när jag kom hem från PT-passet med Jenny och var helt slut i kroppen. Jag satt med hundarna på köksgolvet när jag öppnade mailet och där blev jag sittandes, jag skrattade och grät om vartannat -- det kändes så himla overkligt! Och det gör det fortfarande. Inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle komma in och nu har jag 3 dagar på mig att bestämma mig.
För det är inte självklart åt något håll, även fast många andra verkar tycka det. För det var inte så jag hade planerat mitt liv de närmsta åren. Jag skulle plugga 2,5 år och kunna skaffa barn under tiden, eller med ett kortare uppehåll. Efter de åren skulle jag förhoppningsvis ha ett jobb som översättare som jag kan sköta var som helst ifrån med en dator och vi skulle kunna flytta hem till Norrköping.
Det är inte ett alternativ om jag tackar ja till mig plats på juristlinjen, känner jag. Dels är det 4,5 års grundutbildning, sedan är det 2 års tingsnotering + 1 års ytterligare studier, om man som jag, vill bli åklagare. Det är närmare 8 år innan jag är där jag vill vara, och då är det utan uppehåll för barn. Och jag tror inte man skaffar barn och fortsätter plugga juridik samtidigt, jag tror det kräver ett väldigt mycket hårdare engagemang. Plus att det inte är något som jag har lätt för, språk kommer så naturligt som att andas för mig, så där är jag inte ett dugg orolig.
Sedan vet jag inte hur vi skulle kunna flytta hem alls om jag börjar jobba som jurist, det är ju här alla stora, roliga och välbetalda jobb finns...
Jag vet att det helt och hållet är mitt eget beslut, men det är omöjligt att komma fram till vad jag tycker utan att diskutera det med mina nära och kära. Pappa började nästan gråta av stolthet när jag ringde honom direkt när jag fått beskedet. Han tycker jag är dum om jag tackar nej. Det visste jag i och för sig redan innan -- han som drömde om att bli hjärnkirurg, men istället var tvungen att börja arbeta som 12-åring för att hjälpa till med försörjningen.
Anders tycker att jag ska följa mitt hjärta, men när inte det vet, vad gör jag då? För jag tycker juridik är kul och spännande och jag vet att jag skulle bli en utomordentlig åklagare med suverän pläderingsförmåga -- när jag väl kommer dit. Frågan är bara om jag klarar hela vägen dit... Det vore grymt surt att inse halvvägs igenom det att man inte orkar/kan komma hela vägen. Lika surt vore det att tacka nej och sedan ångra sig om något år.
Vad som än händer och hur jag än beslutar att göra, så är jag grymt stolt över att ha blivit antagen! Det säger en hel del om den förmåga som jag besitter, men alltför sällan vågar tro på själv...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)