Juridikstudent!!!

Jaha, då har jag registrerat mig på Juristprogrammet! Jag och min underbara, älskade Anders åkte till universitetet i morse för upprop och information. Jag blev så himla besviken när jag såg byggnaderna -- det ser ut som ett gammalt sjukhus från Sovjet!!! =( Hade hoppats på gamla tegelbyggnader á la Naturhistoriska museet, men no such luck...
Vi hittade rätt direkt och universitets-proffset Anders meddelade att det var väldigt lyxigt att ha en 7Eleven OCH en Pressbyrån precis vid aulan... Jag, som inte direkt dricker kaffe, förstod inte riktigt hur det kunde vara lyx. Lyx vore att ha Oishii Sushi, Starbucks och Prêt a Porter på skolan och de såg jag inte skymten av! =D
In i A2 och så slog vi oss ned långt bak och längst ut, blev lite nervös när de flera gånger sa att endast antagna studenter fick uppehålla sig i salen -- såg framför mig hur stora, biffiga vakter skulle komma och bära ut Anders för olaga intrång eller något! =S Men han satt snällt och drack sin kaffe hela uppropet igenom.
Det var ett ganska stifft upprop, och de hade missat att jag har två efternamn, så jag hette bara Sarah Bååth och det låter så konstigt nu för tiden!!! =D
Jag kände när vi stod utanför och väntade på att bli insläppta, hur jag spände mig och gick tillbaka till den osäkra, nervösa unga dam som alltid var rädd för vad alla klasskamrater skulle tycka om henne vid 13 års ålder. Det är samma sak varje gång jag ska in i nya grupper, sår som aldrig kommer försvinna efter år av svår mobbing.
Skillnaden är att jag kan stoppa tankarna i tid och försöka sätta mig ÖVER dem, över den osäkra och rädda 13-åringen och jobba upp en tro på mig själv. Jag kom ju faktiskt in på linjen på samma sätt som alla de andra och har lika stor rätt att vara där som dem. Om jag tänker lugnt och logiskt, så finns det säkert någon mer som är precis lika osäker som jag är.
Det är så himla viktigt för mig att vara den jag vill vara, från början, inte bli liten och osäker och försvinna bakom den rädslan som ibland smyger sig på och paralyserar bit för bit.
Den här gången ska jag vinna och jag ska visa den jag var, som aldrig vågade göra det. För mig och för alla dem som förstörde mitt liv på den tiden och för dem som inte har trott på mig...

Älskade Anders, pappa & mina älskade fina vänner tror på mig och det ska jag ta styrka i och tro på och applicera i tankarna!
Nu är jag student vid den Juridiska Fakulteten på Stockholms Universitetet och tar en dag i taget, men jag har bestämt mig för att växa med varje dag.

Juridicus Nervösus!

I morgon är det dags: upprop i Aula A2 på Frescati klockan 10:00... Jag, juriststudent... Det känns fortfarande helt galet. Vad ska man ta på sig liksom? Bara en sådan sak! Min stora förebild som advokat är ju typ Ally McBeal och mina ben är inte gjorda för så korta kjolar... Shit--så nervös! Och det är bara för ett upprop, som Anders följer med på! Ihhh!

Tacka vet jag distanskurser! Jag registrerade mig till engelskan idag: 31-60 hp--japp, jag läser på 200% i vår! =P

Näst-sista Arbetsdagen!

Det är nära nu... Just nu känns det sjukt skönt, men igår var det mest ångest & panik. Jag kommer verkligen sakna mina kollegor och mina underbara väktare, imorgon har jag tvingat finaste Tommy att komma in och äta lunch med mig! Billy hade visst inte tid--jag tror han är rädd att börja gråta... =D
Jag har suttit och bläddrat i mina papper och det gör mig nervös & nyfiken!

Belöningarnas Drottning...

Jag är en mästare på att jobba för belöningar! Skulle bli en alldeles utmärkt hund tror jag... Oftast blir det böcker, men ibland blir det lite mer och om jag fixar godkänt på samtliga kurser under våren--så får jag en sådan här:

Fate's Fool...

Som jag hintat om i några dagar nu, så fick jag ett ganska stort och överraskande besked förra veckan och jag har fortfarande inte kommit fram till vad jag tycker/vill i frågan, men här kommer det i alla fall:

Jag har blivit antagen till Juristlinjen vid Stockholms Universitet.

Heeeeelt sjukt och sååååå oväntat! Ja, alltså, jag visste ju att jag hade sökt, men jag sökte bara för skojs skull -- för att se hur långt ned på reservlistan jag skulle komma. För det är grymt svårt att komma in och jag tycker inte att mina betyg eller mitt högskoleprov borde räcka hela vägen, men det gjorde det visst...
Jag fick beskedet i torsdags när jag kom hem från PT-passet med Jenny och var helt slut i kroppen. Jag satt med hundarna på köksgolvet när jag öppnade mailet och där blev jag sittandes, jag skrattade och grät om vartannat -- det kändes så himla overkligt! Och det gör det fortfarande. Inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle komma in och nu har jag 3 dagar på mig att bestämma mig.

För det är inte självklart åt något håll, även fast många andra verkar tycka det. För det var inte så jag hade planerat mitt liv de närmsta åren. Jag skulle plugga 2,5 år och kunna skaffa barn under tiden, eller med ett kortare uppehåll. Efter de åren skulle jag förhoppningsvis ha ett jobb som översättare som jag kan sköta var som helst ifrån med en dator och vi skulle kunna flytta hem till Norrköping.
Det är inte ett alternativ om jag tackar ja till mig plats på juristlinjen, känner jag. Dels är det 4,5 års grundutbildning, sedan är det 2 års tingsnotering + 1 års ytterligare studier, om man som jag, vill bli åklagare. Det är närmare 8 år innan jag är där jag vill vara, och då är det utan uppehåll för barn. Och jag tror inte man skaffar barn och fortsätter plugga juridik samtidigt, jag tror det kräver ett väldigt mycket hårdare engagemang. Plus att det inte är något som jag har lätt för, språk kommer så naturligt som att andas för mig, så där är jag inte ett dugg orolig.
Sedan vet jag inte hur vi skulle kunna flytta hem alls om jag börjar jobba som jurist, det är ju här alla stora, roliga och välbetalda jobb finns...

Jag vet att det helt och hållet är mitt eget beslut, men det är omöjligt att komma fram till vad jag tycker utan att diskutera det med mina nära och kära. Pappa började nästan gråta av stolthet när jag ringde honom direkt när jag fått beskedet. Han tycker jag är dum om jag tackar nej. Det visste jag i och för sig redan innan -- han som drömde om att bli hjärnkirurg, men istället var tvungen att börja arbeta som 12-åring för att hjälpa till med försörjningen.
Anders tycker att jag ska följa mitt hjärta, men när inte det vet, vad gör jag då? För jag tycker juridik är kul och spännande och jag vet att jag skulle bli en utomordentlig åklagare med suverän pläderingsförmåga -- när jag väl kommer dit. Frågan är bara om jag klarar hela vägen dit... Det vore grymt surt att inse halvvägs igenom det att man inte orkar/kan komma hela vägen. Lika surt vore det att tacka nej och sedan ångra sig om något år.

Vad som än händer och hur jag än beslutar att göra, så är jag grymt stolt över att ha blivit antagen! Det säger en hel del om den förmåga som jag besitter, men alltför sällan vågar tro på själv...