Jag blev ju lite väl överentusiastisk på crosstrainern i torsdags (japp, jag bjuder på den mentala skrattfesten...) och typ skadade mig i vänster höft. Det har gjort ont att stå, att gå och att röra på sig överhuvudtaget -- därav blev helgen tyvärr helt träningsfri. Men idag gick jag till gymmet och hade tänkt köra styrka, dock var det så mycket folk där så jag ändrade planen och ställde mig på crosstrainern istället. Med Jenny's förmaningar i åtanke om att fokusera på att ha en rak rörelse och inte låta höfterna följa med i sidled så gick det bra! Jag körde intervaller (level 3/5/7/10) i 60 minuter och det kändes ingenting! Jag har så svårt att vara lugn när jag hör bra musik bara... =D I morgon: tidigt styrkepass.
När jag var på gymmet ringde Anders med tråkiga nyheter: den präst som vi trodde och hoppades skulle viga oss, finns inte tillgänglig till den 11:e maj. Han frågade om vi kunde tänka oss att skjuta på bröllopet, men det är inget alternativ för oss -- det här datumet har varit vårt sedan förlovningen! Som tur var, så hade jag en plan B redan innan. När vi var på Fabians dop i Kolmården i somras, så hölls ceremonin av en ung, kvinnlig präst som jag verkligen gillade. Jag mailade henne redan veckan efter och frågade om hon kunde tänka sig att viga oss och då visste hon inte så långt i förväg, men nu var hon mer uppdaterad och vill gärna viga oss. Hoppas vi bara att hon inte har några problem med våra speciella önskemål... =D
Det är minsann ett heltidsjobb att gifta sig! Tusen tack till mina underbara Karin & Sara som står ut med allt tjat och som tar sig tid att lyssna på helt oviktiga saker! Jag älskar er!!!
Visar inlägg med etikett Planer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Planer. Visa alla inlägg
måndag 28 januari 2013
onsdag 16 januari 2013
Juridikstudent!!!
Jaha, då har jag registrerat mig på Juristprogrammet! Jag och min underbara, älskade Anders åkte till universitetet i morse för upprop och information. Jag blev så himla besviken när jag såg byggnaderna -- det ser ut som ett gammalt sjukhus från Sovjet!!! =( Hade hoppats på gamla tegelbyggnader á la Naturhistoriska museet, men no such luck...
Vi hittade rätt direkt och universitets-proffset Anders meddelade att det var väldigt lyxigt att ha en 7Eleven OCH en Pressbyrån precis vid aulan... Jag, som inte direkt dricker kaffe, förstod inte riktigt hur det kunde vara lyx. Lyx vore att ha Oishii Sushi, Starbucks och Prêt a Porter på skolan och de såg jag inte skymten av! =D
In i A2 och så slog vi oss ned långt bak och längst ut, blev lite nervös när de flera gånger sa att endast antagna studenter fick uppehålla sig i salen -- såg framför mig hur stora, biffiga vakter skulle komma och bära ut Anders för olaga intrång eller något! =S Men han satt snällt och drack sin kaffe hela uppropet igenom.
Det var ett ganska stifft upprop, och de hade missat att jag har två efternamn, så jag hette bara Sarah Bååth och det låter så konstigt nu för tiden!!! =D
Jag kände när vi stod utanför och väntade på att bli insläppta, hur jag spände mig och gick tillbaka till den osäkra, nervösa unga dam som alltid var rädd för vad alla klasskamrater skulle tycka om henne vid 13 års ålder. Det är samma sak varje gång jag ska in i nya grupper, sår som aldrig kommer försvinna efter år av svår mobbing.
Skillnaden är att jag kan stoppa tankarna i tid och försöka sätta mig ÖVER dem, över den osäkra och rädda 13-åringen och jobba upp en tro på mig själv. Jag kom ju faktiskt in på linjen på samma sätt som alla de andra och har lika stor rätt att vara där som dem. Om jag tänker lugnt och logiskt, så finns det säkert någon mer som är precis lika osäker som jag är.
Det är så himla viktigt för mig att vara den jag vill vara, från början, inte bli liten och osäker och försvinna bakom den rädslan som ibland smyger sig på och paralyserar bit för bit.
Den här gången ska jag vinna och jag ska visa den jag var, som aldrig vågade göra det. För mig och för alla dem som förstörde mitt liv på den tiden och för dem som inte har trott på mig...
Älskade Anders, pappa & mina älskade fina vänner tror på mig och det ska jag ta styrka i och tro på och applicera i tankarna!
Nu är jag student vid den Juridiska Fakulteten på Stockholms Universitetet och tar en dag i taget, men jag har bestämt mig för att växa med varje dag.
Vi hittade rätt direkt och universitets-proffset Anders meddelade att det var väldigt lyxigt att ha en 7Eleven OCH en Pressbyrån precis vid aulan... Jag, som inte direkt dricker kaffe, förstod inte riktigt hur det kunde vara lyx. Lyx vore att ha Oishii Sushi, Starbucks och Prêt a Porter på skolan och de såg jag inte skymten av! =D
In i A2 och så slog vi oss ned långt bak och längst ut, blev lite nervös när de flera gånger sa att endast antagna studenter fick uppehålla sig i salen -- såg framför mig hur stora, biffiga vakter skulle komma och bära ut Anders för olaga intrång eller något! =S Men han satt snällt och drack sin kaffe hela uppropet igenom.
Det var ett ganska stifft upprop, och de hade missat att jag har två efternamn, så jag hette bara Sarah Bååth och det låter så konstigt nu för tiden!!! =D
Jag kände när vi stod utanför och väntade på att bli insläppta, hur jag spände mig och gick tillbaka till den osäkra, nervösa unga dam som alltid var rädd för vad alla klasskamrater skulle tycka om henne vid 13 års ålder. Det är samma sak varje gång jag ska in i nya grupper, sår som aldrig kommer försvinna efter år av svår mobbing.
Skillnaden är att jag kan stoppa tankarna i tid och försöka sätta mig ÖVER dem, över den osäkra och rädda 13-åringen och jobba upp en tro på mig själv. Jag kom ju faktiskt in på linjen på samma sätt som alla de andra och har lika stor rätt att vara där som dem. Om jag tänker lugnt och logiskt, så finns det säkert någon mer som är precis lika osäker som jag är.
Det är så himla viktigt för mig att vara den jag vill vara, från början, inte bli liten och osäker och försvinna bakom den rädslan som ibland smyger sig på och paralyserar bit för bit.
Den här gången ska jag vinna och jag ska visa den jag var, som aldrig vågade göra det. För mig och för alla dem som förstörde mitt liv på den tiden och för dem som inte har trott på mig...
Älskade Anders, pappa & mina älskade fina vänner tror på mig och det ska jag ta styrka i och tro på och applicera i tankarna!
Nu är jag student vid den Juridiska Fakulteten på Stockholms Universitetet och tar en dag i taget, men jag har bestämt mig för att växa med varje dag.
tisdag 1 januari 2013
Mina Mål 2013
Jag har alltid haft svårt för att sätta upp konkreta mål, för det gör mig så stressad och då ger det inte särskilt mycket. Men med träningen så har jag fått lite annorlunda tänk och när jag nu ska börja ett helt nytt liv i och med att jag slutar jobba och börjar plugga, så känns det bra och faktiskt ganska kul igen. Jag har tänkt mig ha små mål för både träning, kost, hälsa och allmänt, typ för varje månad och sedan har jag ju de stora målen sedan tidigare.
*Strukturerad träning:
JANUARI:
*Strukturerad träning:
- måndag - styrka
- tisdag - kondition
- onsdag -styrka
- torsdag - kondition
- fredag - styrka
- lördag - kondition
- söndag - VILA
*Kondition:
- Cross-trainer - 60 minuter level 3-5
- Hopp-rep: intervaller 30 sekunder arbete, 30 sekunder vila - totalt 30 minuter med plankan
*Kost:
- En helt vegetarisk vecka
- Försöka hålla kosten så GI som möjligt
- Hitta ett bra "ät-schema" nu när jag är hemma hela dagarna
MÅL 2013:
*Årets mål alla kategorier:
- Gifta mig med min älskade Anders & åka på bröllopsresa/ridresa till Transylvanien i maj!!!
- 2 kilometer löpning på 10 minuter (juni)
- Harres Test på 16 sekunder (juni)
- Drag 75 kilo 15 meter (juni)
- Mini-triathlon: 400 meter simning, 10 km cykel & 4 km löpning (augusti)
- Topploppet 5 km (september)
- 1 mil löpning (december)
*Kost:
- En helt vegetarisk vecka per månad
- Fokus på GI/LCHF
- Må bra!
*Studier:
- Klara samtliga 60 poäng jag läser under våren (Juridik 30 hp & Engelska 31-60 hp)
- Komma in i en bra vardag och slutföra uppgifter i god tid innan deadline
- Utvärdera efter vårterminen om det är juridik eller språk jag vill satsa på i vidare studier
Massor av belöningar blir det såklart för allt jag klarar av, men den enda konkreta är att om jag klarar 30 hp under vårterminen, så får jag en sådan här av mig själv (om jag fortfarande vill ha en...):
måndag 17 december 2012
Fate's Fool...
Som jag hintat om i några dagar nu, så fick jag ett ganska stort och överraskande besked förra veckan och jag har fortfarande inte kommit fram till vad jag tycker/vill i frågan, men här kommer det i alla fall:
Jag har blivit antagen till Juristlinjen vid Stockholms Universitet.
Heeeeelt sjukt och sååååå oväntat! Ja, alltså, jag visste ju att jag hade sökt, men jag sökte bara för skojs skull -- för att se hur långt ned på reservlistan jag skulle komma. För det är grymt svårt att komma in och jag tycker inte att mina betyg eller mitt högskoleprov borde räcka hela vägen, men det gjorde det visst...
Jag fick beskedet i torsdags när jag kom hem från PT-passet med Jenny och var helt slut i kroppen. Jag satt med hundarna på köksgolvet när jag öppnade mailet och där blev jag sittandes, jag skrattade och grät om vartannat -- det kändes så himla overkligt! Och det gör det fortfarande. Inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle komma in och nu har jag 3 dagar på mig att bestämma mig.
För det är inte självklart åt något håll, även fast många andra verkar tycka det. För det var inte så jag hade planerat mitt liv de närmsta åren. Jag skulle plugga 2,5 år och kunna skaffa barn under tiden, eller med ett kortare uppehåll. Efter de åren skulle jag förhoppningsvis ha ett jobb som översättare som jag kan sköta var som helst ifrån med en dator och vi skulle kunna flytta hem till Norrköping.
Det är inte ett alternativ om jag tackar ja till mig plats på juristlinjen, känner jag. Dels är det 4,5 års grundutbildning, sedan är det 2 års tingsnotering + 1 års ytterligare studier, om man som jag, vill bli åklagare. Det är närmare 8 år innan jag är där jag vill vara, och då är det utan uppehåll för barn. Och jag tror inte man skaffar barn och fortsätter plugga juridik samtidigt, jag tror det kräver ett väldigt mycket hårdare engagemang. Plus att det inte är något som jag har lätt för, språk kommer så naturligt som att andas för mig, så där är jag inte ett dugg orolig.
Sedan vet jag inte hur vi skulle kunna flytta hem alls om jag börjar jobba som jurist, det är ju här alla stora, roliga och välbetalda jobb finns...
Jag vet att det helt och hållet är mitt eget beslut, men det är omöjligt att komma fram till vad jag tycker utan att diskutera det med mina nära och kära. Pappa började nästan gråta av stolthet när jag ringde honom direkt när jag fått beskedet. Han tycker jag är dum om jag tackar nej. Det visste jag i och för sig redan innan -- han som drömde om att bli hjärnkirurg, men istället var tvungen att börja arbeta som 12-åring för att hjälpa till med försörjningen.
Anders tycker att jag ska följa mitt hjärta, men när inte det vet, vad gör jag då? För jag tycker juridik är kul och spännande och jag vet att jag skulle bli en utomordentlig åklagare med suverän pläderingsförmåga -- när jag väl kommer dit. Frågan är bara om jag klarar hela vägen dit... Det vore grymt surt att inse halvvägs igenom det att man inte orkar/kan komma hela vägen. Lika surt vore det att tacka nej och sedan ångra sig om något år.
Vad som än händer och hur jag än beslutar att göra, så är jag grymt stolt över att ha blivit antagen! Det säger en hel del om den förmåga som jag besitter, men alltför sällan vågar tro på själv...
Jag har blivit antagen till Juristlinjen vid Stockholms Universitet.
Heeeeelt sjukt och sååååå oväntat! Ja, alltså, jag visste ju att jag hade sökt, men jag sökte bara för skojs skull -- för att se hur långt ned på reservlistan jag skulle komma. För det är grymt svårt att komma in och jag tycker inte att mina betyg eller mitt högskoleprov borde räcka hela vägen, men det gjorde det visst...
Jag fick beskedet i torsdags när jag kom hem från PT-passet med Jenny och var helt slut i kroppen. Jag satt med hundarna på köksgolvet när jag öppnade mailet och där blev jag sittandes, jag skrattade och grät om vartannat -- det kändes så himla overkligt! Och det gör det fortfarande. Inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle komma in och nu har jag 3 dagar på mig att bestämma mig.
För det är inte självklart åt något håll, även fast många andra verkar tycka det. För det var inte så jag hade planerat mitt liv de närmsta åren. Jag skulle plugga 2,5 år och kunna skaffa barn under tiden, eller med ett kortare uppehåll. Efter de åren skulle jag förhoppningsvis ha ett jobb som översättare som jag kan sköta var som helst ifrån med en dator och vi skulle kunna flytta hem till Norrköping.
Det är inte ett alternativ om jag tackar ja till mig plats på juristlinjen, känner jag. Dels är det 4,5 års grundutbildning, sedan är det 2 års tingsnotering + 1 års ytterligare studier, om man som jag, vill bli åklagare. Det är närmare 8 år innan jag är där jag vill vara, och då är det utan uppehåll för barn. Och jag tror inte man skaffar barn och fortsätter plugga juridik samtidigt, jag tror det kräver ett väldigt mycket hårdare engagemang. Plus att det inte är något som jag har lätt för, språk kommer så naturligt som att andas för mig, så där är jag inte ett dugg orolig.
Sedan vet jag inte hur vi skulle kunna flytta hem alls om jag börjar jobba som jurist, det är ju här alla stora, roliga och välbetalda jobb finns...
Jag vet att det helt och hållet är mitt eget beslut, men det är omöjligt att komma fram till vad jag tycker utan att diskutera det med mina nära och kära. Pappa började nästan gråta av stolthet när jag ringde honom direkt när jag fått beskedet. Han tycker jag är dum om jag tackar nej. Det visste jag i och för sig redan innan -- han som drömde om att bli hjärnkirurg, men istället var tvungen att börja arbeta som 12-åring för att hjälpa till med försörjningen.
Anders tycker att jag ska följa mitt hjärta, men när inte det vet, vad gör jag då? För jag tycker juridik är kul och spännande och jag vet att jag skulle bli en utomordentlig åklagare med suverän pläderingsförmåga -- när jag väl kommer dit. Frågan är bara om jag klarar hela vägen dit... Det vore grymt surt att inse halvvägs igenom det att man inte orkar/kan komma hela vägen. Lika surt vore det att tacka nej och sedan ångra sig om något år.
Vad som än händer och hur jag än beslutar att göra, så är jag grymt stolt över att ha blivit antagen! Det säger en hel del om den förmåga som jag besitter, men alltför sällan vågar tro på själv...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)