Sista Dagen med Gänget...

Idag var min sista riktiga arbetsdag på väldigt länge. Men det känns inte riktigt verkligt än...

Det var lätt att gå till jobbet för att det var söndag, inte för att det var sista arbetsdagen, för det har inte registrerats än. Morgonen gick fort och jag hade inte hunnit få i mig någon frukost innan Tommy frågade om det var dags för lunch snart... Jag hade nämligen tvingat honom och Billy att komma in och äta avskeds-lunch med mig, men jag fick honom att hålla sig lugn lite till. Däremot bestämde jag mig strax efter 10 att gå till ICA Maxi och handla tårta och ta ut pengar, vilket jag sa till mina kollegor och började klä på mig. Jag hann få på mig jackan när vår kära arbetsledare Terese stormade in genom dörren och morrade:
-Tänker du sätta dig ned eller ska jag skälla på dig?
Något oförstående så funderade jag lite på vad jag hade gjort fel, men det kom snart fram att det inte var önskvärt att jag köpte någon tårta... Hårt att bli utskälld av AL för en sådan sak, men okej... Så jag lommade iväg till affären och passade på att prata med finaste som just hade gått upp. Köpte med mig en ask Paradis i alla fall så det inte skulle se så fattigt ut av mig...
Vid lunch kom bästa Billy & Tommy med lunch från Bromma Thai och mina fina kollegor lät mig ta lunch i lugn och ro, fast vi inte har raster på helgerna.
På eftermiddagen så gick jag på toa och när jag klev ut så stod Terese där och såg barsk ut, men när jag sa att jag började bli lite orolig så sprack hon upp i ett leende och pekade på min plats. Där stod den största marsipantårta jag någonsin sett:

MUMS!

Under fikat blev det mycket historier och minnen, samt kramar och avsked -- det värsta jag vet! Även om jag vet att jag kommer komma tillbaka och "gästspela", så blir det inte det samma. Jag kommer sakna dem något vansinnigt!!! Men inte helgjobb och 12-timmars pass...

Sedan kom världens bästa Peter och erbjöd sig att låta mig smita hem några minuter tidigare och det tackar man ju inte nej till! =D Så nöjd, glad och inte så lite sentimental sa jag "hejdå" till allihop och vandrade ut genom dörren... Vem vet vad nästa kapitel bjuder på?

Hemma möttes jag av min allra finaste familj och detta bjöds det på efter en skön dusch:

Ett glas cider, krabba & vitlöksbröd!!! YUMMY!!!

Min fina familj!

Imorgon blir det ett nytt år och 2013 innebär stora saker för oss -- häng med på resan! =D

Fate's Fool...

Som jag hintat om i några dagar nu, så fick jag ett ganska stort och överraskande besked förra veckan och jag har fortfarande inte kommit fram till vad jag tycker/vill i frågan, men här kommer det i alla fall:

Jag har blivit antagen till Juristlinjen vid Stockholms Universitet.

Heeeeelt sjukt och sååååå oväntat! Ja, alltså, jag visste ju att jag hade sökt, men jag sökte bara för skojs skull -- för att se hur långt ned på reservlistan jag skulle komma. För det är grymt svårt att komma in och jag tycker inte att mina betyg eller mitt högskoleprov borde räcka hela vägen, men det gjorde det visst...
Jag fick beskedet i torsdags när jag kom hem från PT-passet med Jenny och var helt slut i kroppen. Jag satt med hundarna på köksgolvet när jag öppnade mailet och där blev jag sittandes, jag skrattade och grät om vartannat -- det kändes så himla overkligt! Och det gör det fortfarande. Inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle komma in och nu har jag 3 dagar på mig att bestämma mig.

För det är inte självklart åt något håll, även fast många andra verkar tycka det. För det var inte så jag hade planerat mitt liv de närmsta åren. Jag skulle plugga 2,5 år och kunna skaffa barn under tiden, eller med ett kortare uppehåll. Efter de åren skulle jag förhoppningsvis ha ett jobb som översättare som jag kan sköta var som helst ifrån med en dator och vi skulle kunna flytta hem till Norrköping.
Det är inte ett alternativ om jag tackar ja till mig plats på juristlinjen, känner jag. Dels är det 4,5 års grundutbildning, sedan är det 2 års tingsnotering + 1 års ytterligare studier, om man som jag, vill bli åklagare. Det är närmare 8 år innan jag är där jag vill vara, och då är det utan uppehåll för barn. Och jag tror inte man skaffar barn och fortsätter plugga juridik samtidigt, jag tror det kräver ett väldigt mycket hårdare engagemang. Plus att det inte är något som jag har lätt för, språk kommer så naturligt som att andas för mig, så där är jag inte ett dugg orolig.
Sedan vet jag inte hur vi skulle kunna flytta hem alls om jag börjar jobba som jurist, det är ju här alla stora, roliga och välbetalda jobb finns...

Jag vet att det helt och hållet är mitt eget beslut, men det är omöjligt att komma fram till vad jag tycker utan att diskutera det med mina nära och kära. Pappa började nästan gråta av stolthet när jag ringde honom direkt när jag fått beskedet. Han tycker jag är dum om jag tackar nej. Det visste jag i och för sig redan innan -- han som drömde om att bli hjärnkirurg, men istället var tvungen att börja arbeta som 12-åring för att hjälpa till med försörjningen.
Anders tycker att jag ska följa mitt hjärta, men när inte det vet, vad gör jag då? För jag tycker juridik är kul och spännande och jag vet att jag skulle bli en utomordentlig åklagare med suverän pläderingsförmåga -- när jag väl kommer dit. Frågan är bara om jag klarar hela vägen dit... Det vore grymt surt att inse halvvägs igenom det att man inte orkar/kan komma hela vägen. Lika surt vore det att tacka nej och sedan ångra sig om något år.

Vad som än händer och hur jag än beslutar att göra, så är jag grymt stolt över att ha blivit antagen! Det säger en hel del om den förmåga som jag besitter, men alltför sällan vågar tro på själv...