Jag såg på Uppdrag Granskning igår och man kan tycka mycket om innehållet åt alla håll och kanter, men jag tänker bara gå in på en sak och det är Susanna Alakoski's utspel mot Josefsson när han nämner en mamma som inte har råd att skicka sin son på en skolresa för 200:-.
Jag tänker inte ge mig in på någon djup, psykologisk odyssé i hur det känns att vara fattig ,för det vet jag inget om och har så heller aldrig påstått. Men enligt Josefsson så sitter den här mamman och kedjeröker under deras intervju och vad jag förstår av inslaget så röker hon runt 1 paket/dag och frågan blir då: hur har hon råd med det?
Ett paket cigaretter kostar idag i Sverige runt 45-50 kronor och den enkla matematiken meddelar då att ett paket/dag slutar i ca 350:-/vecka, 1400:-/månad och hisnande 16 800:-/år!!! Som bara går upp i rök! Samt kostar staten (oss skattebetalare) och eventuella arbetsgivare massvis med pengar i sjukvård, sjukfrånvaro, rökpauser etc. Vi VET att rökning är farligt för människor, det har vi vetat ganska länge nu. Vi vet även att passiv rökning är farligt för barn och människor i omgivningen.
Men Alakoski tycker att det är SJÄLVKLART att mamman ska få röka sitt paket varje dag! Det för mig är ett helt obegripligt argument! Hon kontrar stackars (kanske fel uttryck gällande den mannen...) Josefsson med att det kan vara "den enda tröst hon har i sitt liv just nu"... Okeeej... Och barnet/barnen?... Dessutom får hon det att låta som att man bara röker just precis när man mår som sämst och det är det nog väldigt få som håller sig till. Rökning är ett missbruk, det är hälsofarligt och det finns inga positiva fördelar med det. PUNKT.
Att ha sin egen "misär" som argument för att sätta sina barn i samma situation är absurt! När man skaffar barn så gör man också lite (inte helt, lugn och fin...) avkall på vissa saker i livet, man kan inte längre bara göra det som faller en in och man kan inte rasa samman och strunta i allt. Man har ett ansvar, och det ansvaret är det mest heliga och mest bindande jag känner till: barn är magiska och de skall behandlas med respekt av alla, men framförallt av sina föräldrar. Jag kan inte föreställa mig en bättre motivation till att ta tag i vad för problem man än har, än gåvan i ett barn. Jag har inte barn själv, så jag kanske har missuppfattat alltihop -- men är inte det själva tanken? Och om inte: varför väljer man då att skaffa barn?...
Hur kan en bit tobak inrullad i en bit papper vara mer värt än ens eget barn?
Jag har själv varit rökare i mer eller mindre 13 år. Jag började när jag var 16 år och flyttade hem till min dåvarande pojkvän, hemma hos honom fick alla röka som de ville, föräldrarna sa inget. Själv kom jag från ett hem med två rökande föräldrar, men det var strikt förbjudet för mig att röka och det är jag tacksam över. Nu började jag i alla fall, men hade de inte varit så hårda med det så hade jag kanske börjat tidigare eller rökt mer än vad jag gjorde.
För mig handlade det om ett tyst och hemligt uppror mot min mamma, som jag på den tiden tyckte höll mig i på tok för strama tyglar (pun intended...) och gjorde allt för att revoltera mot -- dock alltid utan hennes vetskap! Stackars förvirrade tonåring! Gentemot pappa däremot så hade jag inte mage att varken visa eller berätta, hans besvikelse skulle ha tagit död på mig.
Så fortsatte det i alla fall och även nästa sambo var rökare, samt i princip alla våra/mina vänner så jag såg aldrig någon anledning att sluta, det var liksom en norm i sig att röka. Vansinne med tanke på vad det kostade samt vad det gjorde mot kroppen!
När jag flyttade till Norrköping så lyckades jag sluta och höll upp i 2 år, tills sommaren efter att Mormiz gick bort och pappa blev sjuk -- då började jag igen. Sedan slutade jag till december 2011, efter att jag träffat Anders och kommit på bättre tankar. Tyvärr var det bara en kort respit: jag föll tillbaka när pappa blev sjuk igen och jag fastnade i min depression. Det är någon jag skäms väldigt över och ångrar oerhört. Men efter sjukskrivningen så var jag rökfri igen och det är jag sedan dess.
Jag mår illa av röklukt och är den absolut största motståndare till rökning som jag känner. Jag tycker inte alls att det ska vara tillåtet på arbetstid eller arbetsplatser -- varför ska man underlätta för folk att långsamt ta livet av sig?
Sedan när blev rökning en mänsklig rättighet?...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar