Det här är jobbigt att skriva om, men livet kan inte alltid vara roligt och lätt och det vore inte att vara ärlig mot mig själv om jag bara delade det roliga med er.
För de som inte vet så drabbades jag av panikångest ganska snart efter att pappa hade fått sin diagnos i somras och jag var sjukskriven en månad, samt fick medicin mot det. Jag är extremt EMOT medicinering, då min morfar led svårt av sin, och jag tar helst inget om jag inte måste. Så, jag hoppade över det och hämtade istället kraft och livsglädje i hundarna, Anders, pappa & mina vänner och det fungerade bra. Anfallen blev färre och färre och med längre mellanrum, samt att det krävdes mer för att trigga igång dem. I början, när jag troligen mådde som sämst, så kom de bara över mig helt okontrollerat, ibland när jag körde bil... Inte bra!
Men nu verkar det vara på gång igen. Jag har haft två anfall bara idag. Just nu spelar det ingen roll att jag känner igen tecknen på långt håll, att jag vet precis vad som kommer hända. Att jag först börjar andas fortare och fortare, samtidigt som det känns som att bröstet trycks ihop och strupen blir smalare och smalare och jag får ingen luft. Orden och bokstäverna i läroboken flyter ihop och blir bara till en enda sörja. Tankarna går från att vara normala och logiska till att snurra fortare och fortare och helt okontrollerbara. Tillslut sitter jag bara ihopkrupen till en boll och väntar tills det är över. På ett eller annat sätt går det alltid över, ingenting är evigt. Men det är jobbigt och framförallt när man är ensam. Och stackars Anders, honom ringer jag alltid och vad ska han göra? Han sitter på jobbet och kan inte bryta den onda cirkeln, för det behövs fysisk kontakt och ibland ett chockmoment.
Så idag tvingade jag istället iväg mig själv till gymmet och pressade mig fysiskt på crosstrainern i en timme och det hjälpte lite, tack och lov.
Sedan kom det en omgång till på eftermiddagen och då ringde jag återigen till min älskade sambo, men tillslut lyckades jag tvinga mig själv upp och göra praktiska saker för att bryta tankegångarna, som att tvätta och diska. Efter det åkte jag och mötte honom för en 7 kilometers promenad i Hammarby Sjöstad för att jobba ut ännu mer "dåligt" ur systemet.
Jag tycker inte om det här och jag hoppas att det lugnar ned sig. Jag vet att jag mår dåligt när jag är orolig för pengar (inget CSN förrän april och tjänstledig från jobbet) och med bröllopet framför oss, så blir det ännu mer påtagligt.
Jag skriver inte för att någon ska tycka synd om mig, det finns så många som har det så mycket värre. Men för att ni ska veta vad som händer, om jag blir lite frånvarande eller så. För det här är inte jag, men jag hoppas återkomma snart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar